Blåbär och igelknopp

Blåbär och igelknopp
Nog är det väl rätt fantastiskt ändå att naturen bjuder på nåt så gott som blåbär? Dom bara finns där i mängder för den som vill plocka och alldeles gratis dessutom.

Själv är jag dock ingen flitig bärplockare, dels är det svårt att förvara några större mängder när vi bara har ett litet frysskåp i lägenheten och sen klarar inte min rygg av att gå böjd nån längre stund. Jag känner stark samhörighet med Oskar i Rasmus på luffen; “Min kropp är nöjd med så lite när det gäller arbete…”

När jag var liten plockade vi mycket bär, eller mamma och pappa gjorde väl det i alla fall. Själv lallade jag väl mest runt i skogen och pratade med spindlar i gamla stubbar och satte mig i myrbon och sånt. Minns än idag smärtan när en rödmyra stack mig på handen för att den inte tyckte om att jag placerat min på den tiden minimala ändalykt på en stubbe där myran och hans familj uppenbarligen bodde. Lesson learned, efter det har jag alltid kollat noga var jag sätter mig.

Vid lingonplockning utrustade sig mamma och pappa med minst varsin tiolitershink och om det var gott om bär fick även “skrucken” följa med, dvs en flätad bärkont som pappa bar på ryggen. Själv hade jag en liten vit plasthink, kanske på tre liter, och så förstås min egen lilla bärplockare. Den var i plåt och hade nån gång i tiden varit rödmålad. Inte sådär klart julröd, utan en lite mörkare nyans. Den var gammal, kanske rentav ända sen pappa var liten, avskavd, lite bucklig och sliten. Och så hade den en sån där invändig skyddsplåt så man inte tappar ut alla bären igen. Mamma och pappa hade värre grejer, dubbelt så breda med överdel i trä och en liten tygpåse baktill. Med sin mångåriga erfarenhet av bärplockning tror jag inte ens dom hade nån skyddsplåt, sånt är för amatörer.

Väl hemma med alla bären gick vi till bryggstun där farfars bärrensningsmaskin stod. Den bestod av en låda på en ställning där man hällde bären. Sen öppnade man en lucka och släppte ut bären på ett band av säckväv som lutade ner mot en annan låda. Bandet vevades i lagom hastighet så att bären rullade ner i den nedre lådan medan skräpet följde med bandet uppåt och föll ner i en tredje låda på baksidan. Visserligen behövde man finrensa bären en gång till för hand sen, men det underlättade ju att få bort det mesta av grovskräpet först. Ja det var tider det, lyckliga barndomsminnen!

Trots min dåliga rygg och därtill ett visst mått av lathet så bestämde jag mig för att plocka lite blåbär i år. Det är så himla gott att blanda blåbär i grekisk yoghurt till frukost eller mellis. Jag brukar köpa frysta blåbär på affären men tänkte att jag vill ha lite “egna” bär också när det nu ändå är ett bra blåbärsår. Sagt och gjort, tog med mig mannen på ICA för att införskaffa ett par bärplockare. Men alltså, vad ÄR det här?? Om jag tyckte min barndoms bärplockare var liten så är ju dom här närmast obefintliga! 😆

Röda bärplockare i plast

Nog tycker jag att en i övrigt ganska välsorterad affär borde ha lite vettigare bärplockare hemma än dom här i leksaksformat. Dom funkar hjälpligt i och för sig, men det är lite för stort avstånd mellan pinnarna så lite mindre bär fastnar och blir mest mos. Jaja, vi skulle ju bara plocka ett par liter så det fick gå.

Det tråkigaste med bärplockning är att det tar tre gånger så lång tid att rensa som att plocka. Därför är det bra att inte plocka så mycket åt gången. Såhär blev årets lilla skörd!

Burkar med rensade blåbär

Nu har jag efter påtryckningar från diverse håll i familjen förstått att det förväntas av mig att jag ska förvandla en del av dessa skatter till blåbärsmuffins. Ja vi får väl se…

Man kan hitta mycket roligt ute i naturen om man bara har ögonen öppna.

I sommar har jag haft ögonen mer öppna än vanligt och det har lett till att jag fått syn på en hel del växter som kanske funnits där även tidigare men som jag aldrig tänkt på. Härom dan när jag var ute med hunden hittade jag ett jättehäftigt gräs i ett dike som vi brukar passera mest varenda dag. Det är kraftigt, frodigt och med en helt underbar starkt grön färg, verkligen hur snyggt som helst! Dessutom har det en massa taggiga små bollar. Men det som gör att det här gräset numera är en av mina favoritväxter är ändå namnet. Igelknopp! Jamen visst är det nåt av det gulligaste man har hört? 😆

Igelknopp som växer i ett dike

Igelknoppen är släkt med kaveldunet och det finns flera olika sorter, men det är tydligen lite bökigt att avgöra exakt vilken sort det rör sig om så jag har inte gått in närmare på det. “Igel” i namnet är samma som i igelkott och betyder nåt som är spetsigt eller taggigt. Om jag nån gång får en egen trädgård måste jag undersöka om det är möjligt att tämja en tuva igelknopp för i så fall måste jag definitivt ha en!

Ha det gott!

Kram kram // Mari

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *